
The LearningMethods Library

Att inte försöka spela bättre...
är att spela bättre
av David Gorman
Published in InterMezzo (No 4,
2003), the magazine
of SAMI
(the Swedish Artists and Musicians Interest Association)
Copyright © 2003 David Gorman,
all rights reserved world-wide
Read original full article in English
Lire en Français

Följande är en artikel som
handlar om hur de inlärningsmetoder jag utvecklat hjälper till
att lösa ett vanligt problem bland musiker. Detta är en förkortad
version av hela artikeln som finns att läsa på
.
En violinist som spelar professionell
kammarmusik kom till mig med en fruktansvärd spändhet i främre
delen av hennes stråkföringsarm. Hon hade nyligen fått stresslättande
lektioner som hjälpte precis då och ett tag efteråt, men spändheten
kom tillbaka ändå. Jag är säker på att vilken musiker som helst
känner igen denna besvärliga situation.
Jag förklarade att mitt tillvägagångssätt
var att vi inte skulle göra något för att ändra hennes arm eller
lätta spändheten. I stället skulle vi undersöka vad det var
som egentligen orsakade problemet och ändra på det.
På det sättet skulle vi få bort spändheten helt.
Så jag började undervisa
henne i hur hon skulle fråga sig själv frågor angående vad hon
gjorde som kunde göra armen spänd och öm.
Vi insåg att hon enbart märkte
spändheten medan hon spelade, inte annars och att hon inte visste
varför hon hade ont. Men vanligtvis försökte hon lätta spänningen
för att hon kände att hon höll för hårt i stråken.
Här poängterade jag att hon
försökte lätta spänningen även fast hon inte visste vad orsaken
var. Det kunde vara så att spänningen kom tillbaka för att orsaken
fortfarande fanns där. Därför skulle vi hitta denna orsak, inte
försöka att ändra symptomet.
Jag hjälpte henne att inse
att det fanns en naturlig tidpunkt för att söka orsaken – det
tillfälle då hon kände symptomet, spänningen. Detta symptom
är inte problemet utan till för att uppmuntra henne att leta
efter det riktiga felet.
Medan vi letade förstod vi
att hon bara kände spänningen ibland när hon spelade, inte alltid.
Detta betydde att vi kunde använda oss av kontrasten mellan
de två gångerna för att finna var skillnaden låg. ”När jag
inte bryr mig har jag inte detta problem men så fort jag börjar
bry mig om hur bra jag spelar så kommer det.”
Låter detta bekant för några
av er? Vi började närma oss problemet, men vi behövde fortfarande
förstå varför symptomen kom när hon ’brydde sig.’ Gjorde hon
något annorlunda när hon började bry sig? Hon svarade att till
exempel när det fanns kritiker i publiken så ville hon spela
underbart. Innan uppträdandet blev hon ganska nervös för att
hon inte skulle kunna spela så bra som hon ville. Så hon försökte
spela väldigt bra. Samtidigt, när hon inte brydde sig så gjorde
hon inget ’speciellt’.
Där var det: hon försökte
spela väldigt bra. Enligt henne var det självklart att
försöka ’förbättra’ sitt spelande när hon kände att det var
viktigt. Så det gjorde hon, varje gång…
Jag frågade henne om hon
faktiskt spelade bättre i de situationer då hon försökte spela
bättre. Hon sade ’Nej, inte alls! Värre! Jag spelar bättre
när jag inte bryr mig.’
Så nu visste hon vad det
var hon gjorde och även att det inte fungerade så bra för henne.
Vi hade nu all den information vi behövde för att göra ett experiment:
Vad hände om hon befann sig i just det ögonblicket och
då gjorde något som hon inte brukade göra?
Målet med detta experiment var inte att spela
bättre, utan målet var att se om hon kunde möta den situation,
där hon normalt reagerade genom att bry sig om att spela bättre,
och istället inte göra någonting för att försöka spela bättre
— bara spela som hon brukar och inget annat. Med andra ord;
hon skulle bete sig som när hon inte brydde sig, även om hon
kände på ett annat sätt.
Det tog henne några gånger att möta sin kraftfulla
drift att spela bra och istället spela som hon brukade, utan
några försök att förbättra det. I denna process såg hon att
så fort hon försökte ’spela bättre’ så blev hon spänd. Hon upptäckte
också att det hon gjorde när hon försökte ’spela bättre’ var
att fokusera på att få tonerna rätt. Ett par frågor till avslöjade
att hon, med att ’fokusera’ på tonerna menade att uppmärksamma
då stråken berörde strängarna – där hon ansåg att tonerna hade
sitt ursprung.
Vi hade nu mer precis information angående vad
hon gjorde. Hon kunde förädla sitt experiment genom att välja
att inte kontrollera stråken utan bara låta tonerna komma som
de var.
Efter dessa tre experiment som totalt tog ungefär 15
minuter, var det tid att sammanställa resultaten. Jag frågade
henne vad som hade hänt.
”Det var enkelt”, sade hon. Visste
hon varför det var så enkelt? Hon såg fundersam ut ett tag och
sade sedan leende: ”Det var för att jag inte gjorde något!”
Sedan tillade hon att hon spelat riktigt bra.
Vad hände med
spändheten? Och det här med att bry sig?
Spändheten hade försvunnit
helt! Den fanns där första gången hon spelade, och lite grann
när hon spelade andra gången, men nu var den helt borta. Hon
hade till och med inte märkt att den var borta förrän jag frågade.
Hon insåg också att hon inte brydde sig om att spela bättre
längre.
På ungefär en timme hade hon funnit orsaken – att hon
ansåg att hon måste spela bättre samt kontrollera stråken på
strängarna. Om hon gjorde detta så är det självklart att spänningen
skulle uppträda i främre delen av hennes arm. Men
problemet var inte hennes arm eller spändheten.
Det var idén om att hon måste spela bra.
Under denna timme hade spändheten försvunnit
och hennes spelande förbättras.
Detta hade hon gjort utan nya stråktekniker eller
lättande av spändheten, utan genom att göra
mindre än förut. Egentligen genom att inte göra
någonting utom att vara sig själv och bara spela så
bra som hon kunde. Det kan man inte misslyckas
med, så därför försvann även nervositeten.
Det var i alla fall en sak som hon hade gjort. Det
var att lära sig – lära sig att använda vad hon
kände för att hitta orsaken (hennes egna försök att
ingripa och kontrollera), och lära sig att möta
tillfället med ett annat val. Detta gav henne chans
att låta sina naturliga talanger skina igenom.
Jag kallar detta LearningMethods.
~~~~~~~~
Read
the full original article in English
Lire une traduction de l'article complète en Français

There is a small biography
of personal details about the author below.



About the Author
David Gorman has been studying human
structure and function since 1970. He is the author of an illustrated 600-page
text on our human musculoskeletal system, called
The Body Moveable (now in
its 6th edition and in colour), and numerous articles and essays, including
the book, Looking at Ourselves (2nd
edition in colour).
David has been working with performers (singers,
musicians, actors, dancers and circus artists) for over forty years. He is a
trainer of teachers of LearningMethods and of the
Alexander Technique and has taught all
over the world in universities, conservatories, performance companies, and orchestras;
for doctors in hospitals and rehabilitation clinics; and in training courses
for Feldenkrais, Alexander Technique, physiotherapy, osteopathy, massage & yoga.
Over the years, his changing understanding about the
root causes of people's problems led him to gradually extend his Alexander Technique
teaching into the development of a new work, LearningMethods (and an
offshoot, Anatomy of Wholeness about our marvelous human design), which
is being integrated into the curricula of performance schools in Europe, Canada
and the United States by a growing number of LearningMethods
Teachers and Apprentice-teachers.
Since 2010, David has been running online post-graduate
groups for Alexander Technique teachers and groups for those who want to learn to
use LearningMethods in their own lives, as well as those who want to integrate the
work into their existing professional work as a teacher, therapist, medical or
body-work practitioner.
DAVID GORMAN
E-mail:
Telephone: +1 416-519-5470
78 Tilden Crescent, Etobicoke, Ontario M9P 1V7 Canada (map)
|